Blogg

Vi ses på Place de la Sorbonne/En ovärdig dotter
Justine Lévy

Redan titeln och omslaget slår an en sträng hos mig. En ovärdig dotter. En ung kvinna står med ryggen mot oss och håller med en hand i sitt långa hår i obekväm vinkel med armen så att det ser ut som om hon håller fast sig själv. Och det gör huvudpersonen, Louise, på många sätt. Hon är fast i sina tankar och känslor inför sitt komplicerade förhållande med den en gång så vackra mamman, som nu är döende i cancer. Samtidigt måste Louise förhålla sig till en oplanerad graviditet och sitt eget blivande moderskap. Dessa båda fakta blandas till ett, som om fostret är en cancer eller som om mamman skulle bära på ett barn som leder till döden. Louise minns tillbaka på sin barndom och hur hennes mor aldrig var den där mamman som hon hade behövt och kopplar det direkt till barnet som ska komma och rädslan inför sitt eget blivande moderskap. Kan man bli en bra mamma om man aldrig haft en själv?

Eftersom jag inte hade läst Lévy förut passade jag på att samläsa En ovärdig dotter med författarens debutroman Vi ses vid Place de la Sorbonne som hon debuterade med redan vid 20-års ålder. Huvudpersonen, som är den samma Louise, ska träffa sin mor på ett café och romanen utspelar sig under väntan på den ständigt försenade mamman och vi får följa Louise tankar och minnen. Här finns också ambivalensen i känslorna inför modern och man får känslan av en omogen kvinna som inte ens kan ta hand om sig själv, än mindre sin dotter. I Place de la Sorbonne kallar Louise sin mor ”en ovärdig mor” i en passage och i den nya romanen dömer författaren Louise till en ovärdig dotter redan i titeln, kanske som ett svar på vad konsekvenserna blir när man inte kan ta hand om sitt barn. Som man sår får man skörda.

Jag googlade lite på Justine Lévy eftersom jag inte visste så mycket om henne och det visar sig att hennes romaner bygger mycket på hennes eget liv och hennes föräldrar, fotomodellen Isabelle Doutreluigne och Bernard-Henri Lévy som är superkändisar i Frankrike. Hon har dessutom skrivit en roman mellan dessa två som tydligen beskriver hur Carla Bruni (som nu är gift med president Sarkozy) stjäl hennes man (som förövrigt var en god vän till hennes pappa) och det låter väldigt skvallerpress över allt det här – vilket förvånar mig eftersom romanerna känns allt annat än skvallriga. Istället ger hon en nyanserad och ärlig bild av en relation mellan mor och dotter, en relation som lämnar mycket övrigt att önska. Här hettar det till för mig, för finns det något mer förbjudet än en misslyckad mor eller ett barn som ”hänger ut” sina föräldrar? Det är väl det som är så skönt i de här två romanerna, tycker jag, för författaren ger inga enkla svar – och det finns det ju såklart inte heller i det riktiga livet, bara i sagorna.
Anzi